Japp, var är världen på väg egentligen? Jag förstår mig verkligen inte på människor. Jag ska nog packa ner älsk, Emma och Tinelino i en liten väska och bosätta mig på Nordpolen. Bli eremit (är inte det en kräfta, krabba, något med skal?), isolera mig helt från människor.

Detta på grund av att jag hade en alldeles uuunderbar dag på jobbet igår. En dag som slutade med polisanmälan bland annat. Vi kan ta den lilla grejen först, den som inte slutade med farbror blå. På eftermiddagen var det helt sjukt mycket folk, vet inte var alla kom ifrån, men visst var det barnbidrag och pension igår? Sådant brukar märkas. Folk handlar som besatta. När vi satt där i fyra kassor, stressade som fan med kö bort till väggen så kommer det fram en ung (16-17 år) kille till Pablo med ett flak med cola i famnen. Han börjar tjata på Pablo, och vill uppenbarligen gå före kön eftersom han bara har en sak. Pablo talar lugnt och trevligt om att han inte kan släppa före honom, alla andra kunder har ju också väntat i en halv evighet. Killen (norsk?) blir mer och mer irriterad, tjatar lite till utan framgång. Tillslut ger han upp, och kastar flaket på golvet så att burkar rullar åt alla håll. Och sedan vänder han och springer ut ur affären. Jag blir så jäkla förbannad! Vad är det för fel på folk?! Okej, kön var lång, men ändå. Man kan ju gå tillbaka med sina saker, eller åtminstone ställa ner dem på golvet. Försiktigt.

Den andra grejen, värre än den första. En alkis och hans utvecklingsstörda dotter kommer in och letar efter en påse som de säger sig ha ställt bakom kassorna. De hittar inte påsen, och blir mer och mer upprörda. Speciellt dottern, gissar på att hon har en ganska grav form av autism, men jag vet inte. Iallafall så blir hon jättestressad och irriterad av att de inte hittar påsen. Tillslut får de dock tag på en påse, och knallar ut igen. Då kommer en liten dam med rullator fram till Agneta, och frågar var hennes påse har tagit vägen. Alkisen har alltså snott hennes påse som kompensation för sin egen, borttappade. Agneta springer ut, och får syn på alkisen och hans dotter vid övergångsstället, men vågar (självklart) inte gå fram till dem. Hon ringer efter stora, starka Robin som kommer dit istället. Konstigt nog så får han med sig alkisen och hans dotter in i affären igen för att packa upp sakerna och ta tillbaka det som tillhör den lilla damen. Den autistiska dottern är väldigt, väldigt upprörd. De flesta av damens saker återfinns i påsen, men inte alla. Det fattas några matvaror, men Robin hade ingen större lust att tjafsa med herr alkis så han går in i butiken för att hämta nya saker till damen. Agneta har satt sig i kassan igen, men ser plötsligt i ögonvrån hur dottern skriker, och har börjat göra utfall mot damen och hennes rullator. Plötsligt höjer hon handen, och ska precis slå till den lilla damen som vid det här laget är livrädd. Agneta kastar sig ut ur båset, och får iallafall tag på dotterns hand. Då blir alkisen vild, och börjar hota lilla damen (som inte gjort något alls egentligen). Säger saker som att "Jag ska fan knäppa dig här utanför någon dag" och "Här går du inte säker längre, det ska du veta". Då kommer iallafall Robin tillbaka, mer eller mindre förbannad. Han får iallafall ut alkisen och hans dotter ur affären, efter att han har fått ett par rejäla smällar av den upprörda dottern...

Ja, herregud. Det var gårdagens stora händelser det. Känns som om det är dags att slänga på ett risktillägg på våran lön... Det som är det vidrigaste av allt egentligen, är att alkisen får "ha kvar" sin dotter. Han och hans alkis-polare sitter inte helt sällan på en bänk med henne mellan sig och halsar öl, sprit och annat alkoholhaltigt. Sjukt att socialen, kommunen, what-ever, inte har bättre koll när det gäller en tjej som är så gravt utvecklingsstörd som hon faktiskt är. Tycker faktiskt lite synd om henne.